är det inte rätt stört igentligen? det har gått åtta månader sedan jag stog och kollade mig i spegeln med mina resväskor satte på mig min vita nike keps och converse och satte mig i bilen för att sedan åka på mitt utbytessår.

det känns som om det var för två veckor sedan bara som jag fyllde år, det är så himla knasigt för tiden bara flyger iväg samtidigt som det känns som om du är fast i ett tidglas och ser att ett sandkorn i taget går i slowmotion och du blir otålig och irriterad på att tiden går så långsamt. jag vet inte riktigt hur man ska beskriva det.

- ju närmre slutet jag kommer desto mer inser jag hur året har påverkat mig.

som person är jag mer självsäker, jag vet om att jag klarar av det mesta, jag har blivit starkare än vad jag var även om jag var en ganska stark personlighet innan så var det en boost jag behövde tror jag, jag känner mig mer erfaren. det lät konstigt men jag vet inte hur jag ska förklara det för det är så underlig känsla för jag är fortfarande hyper, galna knasiga carolina men mer mogen? don't get me wrong, jag kan fortfarande vara super omogen och fjantig :) men som person är jag en starkare, självsäkrare och mogen tjej?

att åka till USA är det bästa jag gjort även om jag har känt mig ensam, saknat min vardag, mina vänner och min mamma och pappa så det har varit bra för mig. jag trodde att detta skulle bli det allra roligaste året i mitt liv som jag sagt innan men det är helt klart det mest lärorika. hela upplevelsen, leva i en annan familj, anpassning, nya regler, vaner, nya vänner, ny skola och framförallt kulturella skillnader. det är så svårt att sätta fingret och kunna peka ut för er det här och det här, för det är helheten som gör en skillnad.

det är så himla konstigt igentligen för om två månader har mamma och pappa kommit, då är mitt år officiellt slut och övergår till semester i princip. man har ju liksom en ny vardag, ett nytt liv och vänner härborta och så ska man lämna det bara sisådär. känns lite läskigt. samtidigt så kan jag knappt bärga mig över att få komma hem få komma in i nygamla vanor även om det blir i nytt hus nudå, ha mamma och pappa tillgängligt där när jag behöver dem, ha mina underbara galna fina vänner och framförallt kunna utnyttja min frihet och självständighet. här borta är jag ju självständig men fortfarande så depending on everyone els, i och med att jag inte kan ta mig runt för alla har ju bil och bussar och tåg är ju för "fattiga/ghettos" i princip.